julia kallryd.

Ibland kan jag fundera över vad som gick fel och hur respekten snabbt
försvunnit. Blir chockad när jag ser vad folk skriver till varandra på internet
och också säger i verkligheten. 
Man har ingen respekt för människor omkring en, men förväntar
sig att alla ska visa en hur mycket respekt som helst.  Lite brist på självinsikt
kanske. Att vara lite lagom är kanske bäst ändå, när det gäller självinsikt.
Det är nog mest vilka ord som används som jag blir förvånad över och sen också
att man förväntar sig att alla ska behandla en själv jättebra men att man själv ska
ha rätten säga vad som helst. Tänker på hur chockade mormor, farmor och farfar skulle
bli om dom såg sånt. Vad fort det utveckas egentligen. Eller snarare tvärtom, för det här är
ju inte direkt ett framsteg.

Fast det som är grejen egentligen är väl att det inte hjälper att jag sitter här och klagar.
Det hjälper ingen. Jag tror att det är kärlek som behövs. "Vad hjärtat är fullt av talar munnen"
Jag tror inte att man skulle behöva klanka ner på andra och vara elak om man mådde bra på
insidan. Det är de som behöver kärlek tror jag, de som kanske inte är dom som är lättast
att älska. Men det är väl just det man ska göra. Hela det här inlägget kan säkert misstolkas, som
det mesta i livet men hoppas man förstår lite av poängen iallafall.